Supereasy dessert med crunch

Ursprungligen ett pannacottarecept från Allt om Mat som mamma testat, men som raskt stöptes om till något mycket enklare, men minst lika gott. Hallon är ju för gott alltså, dont get me started på hallonsylt, hallonjuice och hallonglass. Och passerade hallon till saffranspannacotta. Eller i en Lynchburg lemonade...

Det här receptet får man höfta sig fram till beroende på sug, tillgång och antal personer. Men man kan ju ställa fram likören och låta folk dutta på extra efter behag.

Riktigt fin vaniljglass (gärna Sias vanilla bourbon)
Färska hallon
Mandelbiskvier (funkar även bra med tunna mandelkex)
Limoncello

Skopa upp glass i portionsskålar, krossa biskvierna till grovt hack i mortel och slurka över några matskedar limoncello-likör. Skeda genast över glassen och toppa med hallon - servera bums.

Mosel-Saar-Ruwer blir Mosel - thank god!

Tillhör du dem som tycker att tyska viner har namn som är snudd på omöjliga att uttala? Här kommer i så fall en nyhet som går helt i rätt riktning. Tyska superdistriktet Mosel Saar Ruwer ändrar nämligen namn till kort och gott Mosel. Detta i ett försök att göra vinerna mer lättillgängliga för konsumenterna.
Förändringen sker från och med årets skörd, rapporterar decanter.com, och är ett resultat av år av lobbying från odlarna i området. Som vinkonsument är det bara att glädjas. För experten är det kanske enkelt att hålla reda på Mosel och dess båda bifloder, Saar och Ruwer, men för den vanlige shopparen är det förmodligen bara förvirrande. Det är i så fall bättre att identifiera det specifika distriktet under själva huvudbeteckningen! En Mosel från Saar!

Spansk nu school och vaniljpinnens död!

Spanien är det nya Italien, åtminstone när det gäller den vinrevolution som landet just nu genomgår. Så har du missat vad det handlar om – ja då är det dags att riktiga blickarna mot iberiska halvön och glömma allt det du lärt dig om hur spanska viner ska smaka.

Det har nämligen hänt en hel del sedan svenskarna först började tratta spanska viner en masse på 1970- och 80-talen. Då var landet framförallt känt för Rioja och sherry. För de initierade dök dessutom Ribera del Duero upp som att mörkt och massivt alternativ till de något mer eleganta vinerna från Rioja Alta och Rioja Alavesa. Många var chockade över att samma druvsort, tempranillo, kunde bete sig så olika i två distrikt som låg så nära varandra. Men Ribera visade att det fanns andra distrikt som hade potential!

Samtidigt gjorde Torres sin grej i Penedès i Katalonien men han var ganska ensam (med undantag för Jean Leon). För vinkännarna var även Navarra norr om Rioja intressant eftersom det där fanns en försöksanläggning där man experimenterade med druvsorter och odlingstekniker. Navarra skulle bli Spaniens Kalifornien, men av någon anledning blev det aldrig så.

I övrigt fanns det inte mycket att glädjas över. Det mesta som kom från Spanien smakade av trött och gammal frukt. Vinerna var som regel överekade – de hade fått ligga alldeles för länge på ekfat av (framförallt) amerikansk ek som ger en tydlig smak av vanillin. Till och med Rioja, landets röda stolthet, klassificerades främst genom hur lång tid vinerna lagrats på fat (crianza, reserva och gran reserva). Det var inte konstigt jag och mina kollegor på Systembolaget i Lund kallade spanska viner för ”vaniljpinne”.

Men inte ens de mest traditionella av vinbönder klarar sig utan att anpassa sig till den nya tidens krav. Dagens vinkonsumenter vill inte ha torra viner som smakar svamp och läder. Italienarna anpassade sig snabbt och nu har även spanjorerna lärt sig läxan.

Först var det Priorato, det lilla distriktet i de katalanska bergen söder om Barcelona, som förändrade bilden av Spanien. Med superkoncentrerade och supersträva (men tyvärr också superdyra!) röda viner har Priorat blivit ett av världens hetaste vindistrikt de senaste 10-15 åren.

Men andra har följt efter. De senaste åren har vi fått lära oss namn som Montsant, Toro och Somontano. I Systembolagets nyhetssläpp i augusti finns Misterio de Fontana Tempranillo Roble (98111, 70 kronor) från det hittills mer eller mindre okända distriktet Uclés. Uclés sydöst om Madrid fick helt nyligen fick rätten att sätta ut sitt namn på etiketten. Innan dess försvann vinerna härifrån i floderna från La Mancha.

Till och med Rioja har fått anpassa sig. Ett bra exempel på detta är Ramon Bilbao Single Vineyard 2005 (99002, 109 kronor) som också släpptes nu i augusti. Vinet är inte någon crianza eller reserva utan ett vin gjort på en druvsort (tempranillo) från en enda vingård. Visst har det fått en kyss av ek (åtta månader istället för tolv som krävs för en crianza) men fatsmakerna dominerar inte utan ger en extra dimension.

Färgen är mörkt purpurröd och inte ljust tegelröd som vi är vana vid när det gäller rioja. I doften dominerar mörka bär, kryddor, grädde och mynta. Här finns också ett rökigt och komplext inslag. Smaken är nästan Nya världenaktig och den mörka frukten backas upp av strama syror och rostade fat. Man skulle kunna kritisera det för att vara otypiskt – men så länge producenterna i Rioja fortsätter att också göra traditionella viner så ser jag inga problem. Det här är ett exempel på när nu school faktiskt är bättre än den gamla skolan!

Lax med citronsås

Äntligen har jag en anledning att blogga ut denna receptklassiker som till och med efterfrågats av vissa bloggläsare. Jag tror det måste vara det recept som spridit sig längst i bekantskapskretsen, och vidare i vänners bekantskapskretsar. Superkul! Själv fick jag det av mammas väninna Ann-Christine för drygt tio år sedan. Numera gör jag en magrare sås (lättcrèmefraiche och matlagningsgrädde) och fryser in i portionsformar - sen är det bara att slänga in laxfilé, potatis, sås och grönsaker i micron och så har man en kanonlunch på ett par minuter.

Anledningen till att receptet bloggas ut just nu är att det var huvudrätten på segelbåten Kuling i tisdags kväll när vi låg förtöjda i Fjällbacka. Primi piatti var fyra makrillar som vi fiskat upp under färden från Väderöarna och som stekts i smör. Secondi piatti var färska räkor och havskräftor. Och till efterrätt fick vi mörk chokladtryffel och så klämde vi båda roséflaskorna från Bandolregionen som jag släpat med mig från Marseille (och lite till...).

4 pers

Fyra bitar laxfilé, laxfjärilar eller större hel bit

Citronpeppar

1 citron

2 dl crème fraiche

2 dl vispgrädde

1 fiskbuljongtärning

vitpeppar

Skala citronen med potatisskalare. Koka upp lite vatten och koka av skalen i en minut. Sila och skölj i kallt vatten. Strimla skalen fint. Koka långsamt upp grädde, crème fraiche, citronskal och fiskbuljongtärning under omrörning. Smaka av med vitpeppar och ev lite salt. Låt puttra ett par minuter, dra sedan kastrullen åt sidan och låt såsen dra innan den värms upp igen inför servering.

Häll rikligt med citronpeppar över laxen och tillaga i ugnsfast form i cirka 200 grader cirka 10 minuter. Alternativt lägre värme och längre tillagningstid. Serveras med kokt potatis och grönsaker typ sparris, sockerärtor, haricot verts mm.

Pasta all' ragù

Kalla det vad du vill - köttfärsås eller bolognese. Men det är inte bara i trakterna runt Bologna som man gör världens mest kända pastasås.

Ordet ragù komer från franskan ragoût, som väl kan översättas med köttgryta. I Italien är ragù en köttsås som kokats med grönskar och kryddor. Det sägs att så gott som alla familjer har en egen variant.

Gemensamt för de flesta är att ingredienserna består av malt kött och den heliga treenigheten; lök, morötter och (stjälk)selleri och ofta tillsammans med tomater. Många använder vin, några grädde eller mjölk. I vissa regioner använder man förutom nötfärsen korv eller kycklinglever. Men slutresultatet är nästan alltid detsamma - en härligt rik och krämig sås som lugnar själen!

Min egen/vår variant bygger på ett recept som jag läste för några år sedan i vintidskriften Wine Spectator. Måtten är så där härligt tillyxade och du kan själv öka på eller minska mängderna efter behag.

Recept för 6-8 personer

800 gram nötfärs
en thékopp grovt hackade morötter
en thékopp grovt hackad selleri
en thékopp grovt lök
200 gram rökt fläsk i grova tärningar
en halv tub med tomatpuré
en halv till en burk hela skalade tomater
en kopp vin
en kopp med köttbuljong
en fjärdedels muskotnöt riven
en halv deciliter grädde
salt och peppar
nyriven parmesanost

Fräs/stek grönsakerna och fläsket på medelvärme tills dess att de mjuknat och fått en fin färg. Höj temperaturen något och släng i köttfärsen och låt steka med i några minuter. Häll i vinet och låt det koka in.
Tillsätt därefter tomatpurén, tomaterna och buljongen. Krydda med muskot, salt och peppar. Låt det hela puttra i minst en halvtimme under lock. Sätt sedan på pastavattnet och koka upp dagens/veckans/månadens favoritpasta. När pastan är klar häller du i grädden i såsen och smakar av.
Använd en del av såsen för att fukta pastan (så att den inte klibbar samman). Häll upp generösa portioner pasta med sås och sprinkla över parmesanen. Servera genast!

Grillad aubergine med chili

Aubergine är helt klart en av mina favoritgrönsaker och en av de bästa råvaror som man kan slänga på grillen. Och i Italien är den fundamentet i en del klassiska pastarätter som sicilianska Pasta Norma (jag återkommer med recept senare).
Grillad aubergine är lika god naturell som med marinad och det här är en variant som vi gjort upprepade gånger i sommar.


1-2 augerbiner (beror på storleken)
saften av en halv citron
1-2 röda chilifrukter finhackade
3-4 vitlöksklyftor finhackade
en knapp deciliter olivolja
salt och svartpeppar

Rör ihop citronsaften, chilin, vitlöken och kryddorna till en marinad. Skär auberginen på längden i centimetertjocka skivor och fukta skivorna med lite av marinaden. Grilla över direkt värme i någon minut per sida tills dess att auberginen fått en fin grillad färg. Lägg sedan skivorna på ett snyggt uppläggningsfat och häll över marinaden. Servera som tillbehör till grillat kött.

Crostini på färska räkor, vitlök och chili

Här är en tapasrätt som formligen skriker efter en torr sherry. I inspirationsreceptet från Kjaers och Franks Tapas och Sherry använder man tigerräkor men vi har kört med svenska färska räkor istället. Det är inte billigt (rekordet var Gullmarsräkor för 300 kronor kilot i Lysekil) men det blir sanslöst gott!


Recept för 4:
400-500 gram färska räkor
2-3 vitlöksklyftor (i tunna skivor)
1-2 färska chilifrukter (finhackade)
ca 1 dl olivolja
flingsalt efter behag
färskt vitt bröd (tex baguette)

Skär baguetten i en-två centimeter tjocka skivor och rosta dem i olivolja på ena sidan i en stekpanna. Placera sedan ut skivorna på ett uppläggningsfat. Skala/rensa räkorna och hacka "grönsakerna. Stek eller sautera vitlöken och chilin försiktigt i oljan. Kasta i räkorna tillräckligt länge för att de ska bli varma och inoljade av vätskan. Strö över saltet och portionera ut räkorna på brödbitarna. Servera genast till en väl kyld fino eller manzanilla!