Idag är det kanelbullebak. Två dagar efter kanelbullens dag förvisso, men Röda Korsets frys ska fyllas i Aspudden inför premiären av Träna svenska-kaféet och jag har förväntningar att leva upp till. Dessutom slutade jag två timmar tidigare idag (lite motvilligt, det är kul att jobba när börsen rasar).
Så på tunnelbanan hem gör jag ett snabbt överslag i huvudet. Kanel är jag bombsäker på att jag har hemma, även pärlsocker och formar. Däremot vet jag att jag INTE har kardemummakärnor, smör, mjölk och jäst. Hmpf.
Väl hemma: kardemummakärnor fanns det väldigt gott om, färdigmalen kardemumma också (fast det är bud på att droppa den i soporna). Däremot inte särskilt mycket kanel, och absolut inget pärlsocker. Så medan degen jäser är det bara till att knata iväg till affären igen.
Jäsande deg är väl ändå okej, det värsta var nog när jag pga tidsbrist var tvungen att lämna linssoppan kokande på gasplattan och pinna iväg till affären för att köpa nåt väsentligt. Så får man säkert inte göra.
Och det var på väg till affären jag började fundera. Varför blir det så där? Vad är det som fattas i mitt liv för att jag ska slippa dubbletter och extraturer? Minnet är det ju egentligen inget fel på, jag är bra på att planera och allt sånt där. Men jag har ingen sambo att ringa hem till. Heureka. Alla övriga fördelar är en bonus.
Inlägg
