Spansk nu school och vaniljpinnens död!

Spanien är det nya Italien, åtminstone när det gäller den vinrevolution som landet just nu genomgår. Så har du missat vad det handlar om – ja då är det dags att riktiga blickarna mot iberiska halvön och glömma allt det du lärt dig om hur spanska viner ska smaka.

Det har nämligen hänt en hel del sedan svenskarna först började tratta spanska viner en masse på 1970- och 80-talen. Då var landet framförallt känt för Rioja och sherry. För de initierade dök dessutom Ribera del Duero upp som att mörkt och massivt alternativ till de något mer eleganta vinerna från Rioja Alta och Rioja Alavesa. Många var chockade över att samma druvsort, tempranillo, kunde bete sig så olika i två distrikt som låg så nära varandra. Men Ribera visade att det fanns andra distrikt som hade potential!

Samtidigt gjorde Torres sin grej i Penedès i Katalonien men han var ganska ensam (med undantag för Jean Leon). För vinkännarna var även Navarra norr om Rioja intressant eftersom det där fanns en försöksanläggning där man experimenterade med druvsorter och odlingstekniker. Navarra skulle bli Spaniens Kalifornien, men av någon anledning blev det aldrig så.

I övrigt fanns det inte mycket att glädjas över. Det mesta som kom från Spanien smakade av trött och gammal frukt. Vinerna var som regel överekade – de hade fått ligga alldeles för länge på ekfat av (framförallt) amerikansk ek som ger en tydlig smak av vanillin. Till och med Rioja, landets röda stolthet, klassificerades främst genom hur lång tid vinerna lagrats på fat (crianza, reserva och gran reserva). Det var inte konstigt jag och mina kollegor på Systembolaget i Lund kallade spanska viner för ”vaniljpinne”.

Men inte ens de mest traditionella av vinbönder klarar sig utan att anpassa sig till den nya tidens krav. Dagens vinkonsumenter vill inte ha torra viner som smakar svamp och läder. Italienarna anpassade sig snabbt och nu har även spanjorerna lärt sig läxan.

Först var det Priorato, det lilla distriktet i de katalanska bergen söder om Barcelona, som förändrade bilden av Spanien. Med superkoncentrerade och supersträva (men tyvärr också superdyra!) röda viner har Priorat blivit ett av världens hetaste vindistrikt de senaste 10-15 åren.

Men andra har följt efter. De senaste åren har vi fått lära oss namn som Montsant, Toro och Somontano. I Systembolagets nyhetssläpp i augusti finns Misterio de Fontana Tempranillo Roble (98111, 70 kronor) från det hittills mer eller mindre okända distriktet Uclés. Uclés sydöst om Madrid fick helt nyligen fick rätten att sätta ut sitt namn på etiketten. Innan dess försvann vinerna härifrån i floderna från La Mancha.

Till och med Rioja har fått anpassa sig. Ett bra exempel på detta är Ramon Bilbao Single Vineyard 2005 (99002, 109 kronor) som också släpptes nu i augusti. Vinet är inte någon crianza eller reserva utan ett vin gjort på en druvsort (tempranillo) från en enda vingård. Visst har det fått en kyss av ek (åtta månader istället för tolv som krävs för en crianza) men fatsmakerna dominerar inte utan ger en extra dimension.

Färgen är mörkt purpurröd och inte ljust tegelröd som vi är vana vid när det gäller rioja. I doften dominerar mörka bär, kryddor, grädde och mynta. Här finns också ett rökigt och komplext inslag. Smaken är nästan Nya världenaktig och den mörka frukten backas upp av strama syror och rostade fat. Man skulle kunna kritisera det för att vara otypiskt – men så länge producenterna i Rioja fortsätter att också göra traditionella viner så ser jag inga problem. Det här är ett exempel på när nu school faktiskt är bättre än den gamla skolan!