Ankans kärlek till gåsen

I helgen är det Mårten Gås, årets firande är på Ven hos Anne-Louise men jag missar middagen pga gemensamt födelsedagsfirande med Lina på The Lodge i Genarp (!). Men här kommer ändå en liten hyllning till gåsen som jag skrev för två år sedan till Mat&Dryck-sektionen i Barometern (dvs förlagan till denna blogg, på sätt och vis, eftersom Magnus och jag var två av entusiasterna). Skulle lagts ut redan för ett år sedan, men here goes:

När ni läser det här på lördagsmorgonen är det bara några timmar tills jag ska fylla buken med en redig skånsk gåsamiddag. Det är bara en tidsfråga innan Anne-Louise (som jag redan som barn utsåg till reservmamma ifall min egen skulle försvinna) sätter på ugnen och sen springer och öser gåsen i några timmar så att den är precis så där knaprig på ytan och drypande saftig på insidan.

Jag kräver brysselkål, äppelhalvor med gelé, kokta potatisar och förvällda katrinplommon till, och världens godaste sås. Det ska vara slagsmål om lårben och de finaste bröstbitarna. Och det ska osa gås i hela lägenheten. Fattar ni? Mannerström, Nordström, Bergenström och allt vad ni proffskockar och matskribenter heter, släng er i väggen när Anne-Louise laddar om för ännu en gåsamiddag.

För vilken gång i ordningen egentligen? Tjugosju, om vi har räknat rätt. Då, de första tio gångerna på 1980-talet, då var vi två - och senare tre - familjer på samma radhusområde utanför Malmö. I två hus östes det gås, i det tredje bakades äppelkaka. På rotation, från år till år.

Vill minnas att det ringdes samtal från kök till kök under eftermiddagen: "Hur går det med din gås?". Och att hela evenemanget i flera år föregicks av samma vånda några dagar innan: "Hur dags ska egentligen gåsen sättas in i ugnen -­ hur gjorde vi förra året, Kerstin?" Tills formeln slutligen skrevs in i kokboken för att lugna framtida nerver.

I flera år saknades det dessutom såssked i gåsahushållen. Min mamma minns fortfarande ­ inte utan stolthet ­ rimmet hon skrev när hon förärade familjen Bergh en såssked i julklapp:

"Härom sistens vid Mårten gåsen saknades den här till såsen. Nu ska ni äntligen få´na så vi kan komma och låna."

Det var bara det att under vår julgran låg en likadan från familjen Bergh.

Så där höll det på, till och med sedan vår familj flyttat till Kalmar och alla vi ungdomar senare skingrats för vinden till olika universitetsstäder, utlandsjobb, resor och samboskap. Jag har missat många gåsmiddagar på grund av det, men icke desto mindre har traditionen fortsatt, och varje höst i början av oktober ställs den retoriska frågan, oavsett omständigheter: "Men du kommer väl till gåsen?"

Saker och ting förändras. Vi är återigen bara två familjer och därmed bara en gås. Min reservpappa Leif finns inte mer, även om han säkert har ett finger med i såsen på någon konstig vänster ändå. Respektive har kommit och gått, någon av oss har hunnit doktorera.

Numera är gåsen en av flera sammanhållande länkar mellan två familjer som åtminstone mentalt fortfarande bor snett emot varandra i samma radhusområde, har hand om varandras extranycklar och alltid har melittafilter, socker och bakpulver i beredskap ifall det sinat hos den andre.

Gåsen är så mycket mer än en middag, och egentligen så mycket mer meningsfull än julbordet, påskbordet och midsommarfirandet eftersom vi firar någonting som verkligen betyder något för OSS - nämligen att vi efter 27 år fortfarande bryr oss tillräckligt mycket om varandra för att åka 30 mil och umgås över en otrendigt ohälsosam middag.

Attans. Nu har jag hyllat gåsamiddagen så mycket att jag aldrig mer lär kunna ducka för frågan: "Men du kommer väl till gåsen?"