Äventyr i pastalandet – del 1: Trial and error

Är du lika nördig som jag har du förmodligen en pastamaskin som står och samlar damm någonstans i köket. Jag fick min för ett par år sedan vid juletid. Peppad och inspirerad gav jag och min fru oss på att göra ravioli som en förrätt på nyårsafton. Degen kladdade, de små knytena verkade ha en helt egen vilja och innehållet (ricotta och spenat) läckte ut i kastrullen och förvandlade pastavattnet till en motbjudande sörja. Sedan dess har maskinen fått stå.

Ända tills nu. Både jag och Annika har varit helt fängslade av Bill Bufords Heat – boken som beskriver journalisten Bufords tid som köksslav åt en av New Yorks hetaste kockar. Buford är som så många andra besatt av italiensk mat och matlagning. Kanske för att vi lever i en tid och en kultur där vi inte längre har en egen mattradition som vi för med oss från generation till generation. Och att just Italien och italienarna personifierar tradition och hantverkskunnande som inga andra.

Bufords bok handlar (inte helt överraskande) till stor del om just pasta. Själv åker han till Italien för att lära sig hantverket. Pastamaskiner rynkar man på näsan åt (”han gör pastan med en maskin” utbrister en av Bufords läromästare om stjärnkocken Mario Batali) och naturligtvis ska man använda en kavel om man vill vara ”äkta”.

För min egen del är det helt uteslutet att go-back-to-the-basics på det där fulländade sättet (åtminstone för tillfället – men jag utesluter inta att jag en dag står där med en kavel). Men Heat fick mig naturligtvis att damma av maskinen, och den här gången med ett mycket bättre resultat.

Orsaken till det finns också där någonstans bland sidorna. Som vanlig hemmakock kan du aldrig få upp den där färdigheten som kommer av att laga mat åt hundratals personer. Den som kommer av att göra samma moment om och om igen. För hur känns egentligen en pastadeg som är mjuk och smidig? Inte fan vet jag!

Jag är också övertygad om att de flesta slänger fram maskinen till en fest eller middagsbjudning. Det är klart att gästerna ska serveras lite schysst matkultur! Synd bara att resultatet är oätligt.

Så mitt råd är att du måste tillåta dig själv att misslyckas. Det kräver tid och övning. Sätt undan en söndag (låt barnen eller kompisarna vara med) och banka pastadeg tills armarna somnar. Hoppa över raviolin och tortellonin. Börja med något enkelt som tagliatelle. Kör degen om och om igen igenom maskinen tills det känns rätt. Är degen för tunn släng i lite mer mjöl. Är den för bräcklig släng i ännu ett ägg. Pröva dig fram och till slut sitter den där!

Det finns inget mer tillfredsställande än att äta en pasta som du själv dunkat fram med kärlek!