Fetagucka till grillen + Gino

I lördags var det vulgo-grillning hemma hos Mike och Karro. Halva sommaren har gått och jag har bara grillat typ fyra gånger, så det var på direkt order från mig. Hade fyra finfina brasilianska entrecôter i frysen och på Gullmarsplan sålde grönsakskillen färska majskolvar från Ungern - OK, det var inte en middag i närproducerad, koldioxidsnål och ekologisk anda men va fasen...

Jag sålde in konceptet "man måste inte alltid ha potatis till" och så körde vi zucchiniskivor och majskolvar på grillen, grönsallad och Magnus svarta rödbetor till i stället (se kommentar under Svarta rödbetor). Allt för att slippa potatiskoman och få plats med extra mycket kött i magen.

Jag vet inte om det var glädjen över att äntligen ha fått en stranddag, men vi tre lyckades i alla fall överträffa oss själva både med grillteknik, smaker och kombinationer, och huvuddelen av middagen gick åt till att bekräfta detta för varandra om och om igen... Till och med den allra sista hörnan kött gick åt - Mike skar den i fyra små munsbitar, lade en klick fetagucka på och serverade den kall i soffan. Smälte i munnen.

Guckareceptet har jag fått av Anna i Kalmar. Hon lagar i stort sett aldrig mat och är därmed mäkta stolt över att ha fått dela med sig av röran. Den är faktiskt en höjdare, och enklare kan det väl inte bli heller:

1 paket feta (äkta!)
1 burk lättcrèmefraiche
en handfull färsk basilika
salt och peppar

Grovsmula fetaosten (jag gillar klumpar) och grovhacka basilikan. Blanda ihop rubbet och var beredd på strykande åtgång. Passar extremt bra just till rödbetorna.

Tips 1: Byt fetaosten mot getost för lyxigare gucka med kraftigare smak.
Tips 2: Pressa i en vitlöksklyfta - själv föredrar jag utan faktiskt.

Efterrätt blev klassisk Gino, med färska körsbär i stället för jordgubbar, samt kiwi, banan och persika (eller annan valfri frukt) som skärs i bitar. Riven vit blockchoklad i massor och så in i ugnen 10 min i 200 grader, serveras med vaniljglass.

Vet att Magnus för ett par år sedan suckade över att det tagit typ sju år för Gino att nå kalmariternas middagsbord. Jaja, snobbig har han alltid varit. Men OK, det kanske inte längre är den efterrätt man serverar gäster man vill impa på, men efter en stadig vulgogrillning är den perfekt - frisk, chokladig, lagom söt och ganska lätt i magen.