Nu har jag plöjt amerikanske journalisten Bill Bufords bok Heat, om hur han slavar i stjärnkocken Mario Batalis kök i New York och lär sig göra pasta och slakta djur i Italien mm. Fantastisk kombination av mat-pornografi, personporträtt, action, filosofi och vetenskap. Och det märks att han är journalist - fingertoppskänsla för tempo.
Det jag gillade bäst med boken är nog styckena där han går in i detalj om en enda grej, till exempel flera sidor om hur han lär sig göra polenta och hur han styckar en gris hemma i sitt NY-kök. Och så har han ett fenomenalt sätt att börja med sin egen okunskap och ta läsaren med på hela resan genom hur han lär sig just DEN saken.
Ett favoritstycke handlar om hans frustration över att inte ha den "kitchen awareness" som är A och O för en kock, alltså att intuitivt veta när något är klart, oavsett vad äggklockan säger. Men den kommer med slentrianen av att ha gjort samma sak 150 gånger:
"One morning, Elisa went out to deal with a delivery, and I picked up a change in the way the lamb shanks smelled. They were browning in a large pan about ten feet away, and I walked over, trance-like, turned them, and resumed my task. My nose had told me that they were sufficiently browned and would be ruined in a minute. By the time Elisa returned, I´d removed the shanks and thrown in another batch. She looked at me, slightly startled. It was a modest breakthrough, and I was allowed to cook."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar